Jag trodde inte jag skulle behöva skriva om Trudy än...faktiskt inte...javisst hon var 10,5 år (skulle fylla 11 år i februari) men hon var pigg som en unghund, lurade alla på åldern....
Men, det fanns ett stort Men-hon hade börjat få tumörer i juvren...till en början små "oskyldiga ärtor och bönor" som jag skojade med henne när hon slängde sig på rygg i soffan för att bli gosad på magen och kliad. Jag bestämde ganska snabbt att jag inte ville skära i henne-med andra ord ingen operation som kanske bara förlängde hennes liv med några månader men också en konvalecens efter operation. Jag har haft 2 dobermann innan genom åren som jag opererat och det blir ganska omfattande att skära upp och sen se till att läker bra....och vem vet var tumörerna växer inåt kroppen?
Så det gick över ett år ungefär innan hon fick ont...och det gick så satans fort-så jag känner mig överrumplad fortfarande -trots att jag kanske inte borde ....utan att behöva gå in för långt på detaljer; förra lördagen ville hon inte äta och var hängig...söndagen var likadan och dessutom började hon låta av smärta, grymta/små yla och såg väldigt ledsen och trött ut...
Jag kände att det är inte värdigt och inte Ok att låta det fortgå ...så med ganska snabba beslut och många tårar och diskussion med mina barn (Nick var bortrest på jobb så otroligt trist och oturligt) så lät jag henne somna in sent söndag eftermiddag på Bagarmossens djursjukhus.
Idag är det en vecka, den har varit lite underlig och konstig och tom...någon har saknats här hemma...någon svart skrattande tjej-ja tjej -för hon var ingen gammal dam även om åldern sa det.... någon som fjäskade och tjatade för få tuggben efter tuggben.... någon som slängt sig på soffan-gärna på personen som satt där och lagt upp sig med magen i vädret för mys och gos...någon som pratade uppfodrande när hon ville nåt...någon som blängde på småhundarna när de var för dryga...någon som kom med sin trasiga fotboll när jag är ute på tomten...någon som bara Finns där med sin närvaro och har koll på läget....
Jag kände att det är inte värdigt och inte Ok att låta det fortgå ...så med ganska snabba beslut och många tårar och diskussion med mina barn (Nick var bortrest på jobb så otroligt trist och oturligt) så lät jag henne somna in sent söndag eftermiddag på Bagarmossens djursjukhus.
Idag är det en vecka, den har varit lite underlig och konstig och tom...någon har saknats här hemma...någon svart skrattande tjej-ja tjej -för hon var ingen gammal dam även om åldern sa det.... någon som fjäskade och tjatade för få tuggben efter tuggben.... någon som slängt sig på soffan-gärna på personen som satt där och lagt upp sig med magen i vädret för mys och gos...någon som pratade uppfodrande när hon ville nåt...någon som blängde på småhundarna när de var för dryga...någon som kom med sin trasiga fotboll när jag är ute på tomten...någon som bara Finns där med sin närvaro och har koll på läget....
Ja det är tomt efter dig älskade Trudy-du fattas oss alla!
Här är lite bilder jag letat igenom....från 2003-2013 !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar